varför kan jag inte bara gå och lägga mig och sova för?
jag vet ju att så fort joel sätter foten innanför dörren kommer jag gå och borsta tänderna
och hoppa i säng
då går det bra, när jag har sällskap
även om han sitter uppe vid datorn
bara känslan av att ha någon där
det känns så tryggt
att höra ljuden från en annan människa i ens närhet
någon man älskar så mycket
då sover man gott
jag vet att lite av varje, "man måste kunna klara av båda", den gyllene mellanvägen, är bäst,
men hur kunde jag ibland verkligen tycka om att vara alldeles ensam?
jag antar att det är en vanesak, som nog skulle vara väldigt svårt att vänja vid igen..
(jag ska börja uppskatta det jag har mer igen, det lovar jag mig själv, från och med nu)
GODNATT!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar