onsdag

jag har en tjej som jobbar med mig nu när jenny är sjukskriven
och jag kan väl inte direkt säga att vi är lika eller så
hon älskar att baka och har typ tvåtusenniohundratjugoen stycken kokböcker, jag gick alltid ifrån köket när mamma bad mig hjälpa henne att kavla ut degen. hon är småbarns-mamma till två stycken knoddar som hon höjer till himlen minst åttahundrasjuttionio gånger om dagen, som hon ägnar all sin fria tid åt och om hon fick välja själv så skulle hon nog helst sitta och titta på dom hela dagarna, med ett stort leende på läpparna. till en viss del, speciellt i början, tyckte jag nog att det ändå var ganska så fint, kärlek ni vet, och hon är ju mamma liksom. men sen kom vi in på samtalsämnet om att just föda barn.. och då började hon prata om hur heligt det är, guds underverk och tjollahoppsansa! det var nog där som hon tappade mig tror jag. (om jag blir mamma kan jag dock inte lova att jag inte kommer känna likadant). men när hon säger så kan jag inte låta bli att undra över hur det kommer bli när hennes barn börjar växa upp. hur svårt kommer det inte vara för henne att "släppa taget"? vem kommer det bli jobbigast för, henne eller barnen? första festen, fyllan eller ciggen. hon som är så snäll, inget fel med det. men kommer hon svansa efter eller kommer hon våga ryta i och läxa upp? eller kommer hon kanske att växa i sin mamma-roll i takt med att barnen växer i sina skor? och sluta upp med att alltid höja dom till skyarna och faktiskt erkänna att dom kan vara lite jobbiga ibland, att allt inte alltid är roligt och gulligt?

och hur kommer man själv bli, om man nu blir något?
kommer jag att bli en blandning mellan mina föräldrar, en softyhardy?

tydligen är det alltså sånthär som jag tänker på ibland.